Något jag funderat lite över den senaste tiden är träning och inlärning. Och en sak som jag har fastnat vid är det här med tränare och coacher. Förr i tiden om någon skulle lära sig ett hantverk eller liknande fick personen gå som lärling hos någon som redan behärskade området. Till exempel sonen som tar över sin fars yrke i generation efter generation. Idag är det ovanligare att söner går i sina fäders fotspår. Idag kan nästan vem som helst utbilda sig till vad som helst.

Visst blir man inspirerad och utvecklas snabbare inom ett område om man har en förebild att studera och kopiera. Men att en person är lämpad att lära ut en sak bara för att personen är duktig på det den gör stämmer ju inte alltid. Jag antar att det var därför yrkesrollen lärare uppstod. Människor utbildade för att utbilda.

Coaching is a method of directing, instructing and training a person or group of people, with the aim to achieve some goal or develop specific skills. – Wikipedia

Coaching är inte bara ett fult ord, utan även en smart väg till att utvecklas och bli bättre inom ett område. För att coacha någon behöver man inte vara särskilt duktig på det man lär ut. För att bli en bra coach bör man istället kunna upptäcka fel som görs och komma med bra förslag på lösningar för att rätta till felen så snabbt och smidigt som möjligt. Därför tror jag att vi bör coacha varandra mer här i livet, ständigt ge varandra konstruktiv kritik. För även om man inte alltid vill lyssna på, eller testa, någon annans förslag är det ofta bra att få del av någon annans syn på saker och ting. Det största problemet är ju att det ibland är så oerhört svårt att ta emot kritik. Det får vi fundera över hur vi ska lösa.