Svenskar är fascinerande. Vi stirrar gärna i backen och ser till att hålla rätt kurs mot vårt mål utan att interagera med omgivningen. Som robotar rör vi oss i klungor försiktigt, utan att stöta i varann. När vi plötsligt får en knuff eller stöt grymtar vi men säger inget. Och så är vi framme. Äntligen hemma vid entren till trapphuset. Det är här det intressanta börjar.
När jag möter en granne eller en brevbärare, eller vem som helst i trappuppgången så hälsar jag alltid. På något sätt känner jag mig tvungen. Den som jag möter i trappuppgången hälsar också. Ibland före mig. Men så fort vi kommer utanför trapphuset så drar vi på oss skygglapparna och hälsar inte förrän vi når kassan inne på ICA eller Coop. Intressant tycker jag.
Det finns en del sociala test man kan göra.
Den obekväma handen på bussen. När du trängs vid ståplatsen på bussen eller spårvagnen och funderar på hur du ska placera handen på ledstången – pröva att placera den strax intill en främlings. Gärna så den snuddar en aning. Jag lovar, personen flyttar genast på sin hand. Som en reflex med avsky. Men ett enkelt sätt att få utrymme.
Plågsamt hjälpsam. Alla har vi sprungit mot en dörr där en hjälpsam granne eller främling snällt hållt upp dörren. Nästa gång det är din tur – pröva att hålla upp dörren när du ser en person en ganska bra bit bort. Börjar de löpa eller ignorerar de dig?
Psykopaten på stan. Hälsa på folk du möter. Äldre uppskattar det här, det vet jag med erfarenhet. Men när åldern börjar sjunka så blir det knivigt. Ofta får man en ganska tveksam hälsning tillbaka. Oftast ingen alls.
Onda ögat. Har du någon gång prövat att stirra ner någon? Det är ganska kul att se vem som först viker undan med blicken. Är du medveten om vad du gör så kommer du med all säkerhet att vinna. Men vem vet – kanske när du en dag vågar dig på det här möter du min blick. Då blir det genast intressant!
På tal om trapphus. Är du en sån som väntar med att gå ut ifall du hör att grannen också är på väg? Jag kan ärligt erkänna att jag ett par gånger tittat ut genom kikhålet och väntat. Det är ju så jobbigt att behöva möta folk i trappan. Ganska sjukt beteende egentligen, men inte unikt.
Kommentera gärna om du vågar pröva på några av de enkla sociala test jag listar ovan. Man kan få oväntat roliga resultat!





Postat av Bengt — 15 mars 2010
Kunde inte sluta skratta när jag läste detta. Det du skriver är så sant så. Det tragiska är det om man faller/trillar/snubblar och faller ner på marken med en del smärtor så är det få som stannar och hjälper en upp.
Det jag älskar är att prata med folk i trapphuset. Man få en insikt över vilka sjuka människor som bor granne med en. Dock kan man ju själv spela galen, dock kommer ingen att våga hälsa på dig. Kanske inte är en så bra ide för man bli ju lite glad av hälsningar.