Jag är en liten garnboll som bor tillsammans med andra garnbollar i ett stort nystan av snören.
Varje dag rullar jag runt och träffar andra bollar. På vägen rullar jag upp bitar av snören som i sin tur sitter fast i en eller flera bollar. Min storlek växer och jag får en starkare förankring med nystanet och andra bollar. Men ibland bryts min kontakt med den viktiga del av nätverket jag sitter ihop med. Tyvärr har jag rullat ganska lugnt under den senaste tiden, så min storlek är inte tillräcklig för att hålla mig kvar i den plats jag hade i nystanet. Jag börjar falla allt snabbare, det känns som att hastigheten bara ökar om jag inte tar det på allvar. Min hastighet ökar och jag måste lösa detta! Det enda som kan fungera är att jag släpper alla tankar om annat och koncentrerar mig på detta. Jag stannar upp i tankar och låter mig själv tvinna ut de de snören jag består av. Äntligen börjar min hastighet sänkas, och jag kan känna att jag börjar få fäste i det runt omkring mig. Nystanet består till stor del av enskilda snören som hänger löst i nätverket. Om jag fångar in dessa blir ytan större och tillslut stannar jag upp. Det där kändes jobbigt, men nu äntligen har jag saker under kontroll igen. Sakta men säkert tar jag mig till den plats där jag vill vara i nystanet. När jag är framme är jag ändå glad att jag föll. Jag fick uppleva min värld på ett nytt sätt och blev samtidigt starkare boll, med fler trådar som kan greppa fast i mina garnvänner som faller eller är på väg att falla.
Såhär skulle jag vilja beskriva hur jag upplever psyket. Utan att det har fått ta smällar, kan det inte växa sig starkare. Och när vi väl bryter ner det kan vi välja om vi vill ge upp och må dåligt, eller om vi vill bygga upp det igen fast starkare och bättre.
Jag älskar livet